Tomas Sjödin skrev i en av sina böcker att drömmare är nödvändiga. En drömmare har alltid ett driv, en längtan och en vilja att sträva mot sitt mål. Man ger inte upp om man har en dröm, en äkta dröm. Patricia Tudor Sandahl beskriver något som hon kallar “hjärtetrådar”. När det drar i hjärtetrådarna så känns det på ett visst sätt. Det är en längtan och en dröm som drar i en, något som man vill men inte riktigt vågar göra. Jag skulle vilja kalla det att hjärtat ropar. Mitt hjärta kan ropa på mig, påminna mig om att jag måste ta det där steget, steget ut i det okända. Det steget för mig närmare min dröm, särskilt om jag går all in, satsar på riktigt.
Så varför vågar man inte? Jag vet att jag inte är den enda som tvekar, som blir lite osäker vid just det här vägskälet. Men jag vill nog påstå att det är väldigt viktigt att man lyssnar på de där ropen från hjärtat, lär sig att känna igen när det drar i hjärtetrådarna, vågar göra drömmarna till verklighet. Om man inte gör det tror jag inte att man lever upp till sin potential fullt ut. Jag tror inte att man kommer till sin rätt. Dessutom tror jag att man på sikt blir nedstämd och frustrerad om man inte får göra det man är menad att göra. Det betyder inte att du inte är övergripande lycklig, kanske har ett bra jobb och en familj du älskar, ett fint hus och många goda vänner. Men det kanske känns som att det fattas något. Vissa vet vad som fattas, vissa vet inte. För vissa fungerar det att få ägna sig åt en hobby, andra dämpar känslan med alkohol. Sedan finns det de som måste ägna mer tid åt det där speciella, det räcker inte med ett par timmar i veckan.
Tomas Sjödins bok heter “Den som hittar sin plats tar ingen annans” och det tror jag är väldigt sant. Frågan är – har jag hittat min plats? Om inte, hur gör jag det? Inom mig finns ett litet skav, jag tror det är hjärtat som ropar och när det drar i de där hjärtetrådarna så blir det lite obekvämt. Jag vill tro att jag vet vad det är som fattas i mitt liv men jag tycker själv det är svårt att våga ta steget. För det jag måste göra måste jag göra fullt ut. Det räcker inte att ha en hobby vid sidan om eller att virka lite på kvällarna när barnen somnat. Tudor Sandahl skriver också att det inte är för att det är svårt som man inte vågar utan att det är för att man inte vågar som det känns svårt. Hög igenkänningsfaktor där! Jag tänker ta de första stegen ut i det där läskiga okända och jag tänker att du som läser får vara med på min resa. Hoppas du vill och hoppas du känner dig inspirerad under tiden. Hörs snart igen!