Ända sedan jag var ett barn har jag blivit definierad som en drömmare. Det var inte alltid något positivt förstås, snarare tvärtom. Ibland var det ett “pedagogiskt” sätt för mina lärare att framföra kritik. “Evelina är duktig men hon är allt en liten drömmare!” Ibland var det mamma och pappa som lite skämtsamt kallade mig för Annabelle Ohlson, som i sången av Lennart Hellsing. “Annabelle, Annabelle, Annabelle Ohlson är inte som andra som bråkar och slåss. Hon är en förtrollad prinsessa från sagan som råkat gå vilse och bor här hos oss”. Ja, jag kunde drömma mig bort om jag tyckte det blev lite understimulerade i klassrummet. Jag kanske missade vad läraren sa för att jag var helt inne i en saga jag höll på att skriva eller så missade jag att lektionen tog slut eftersom jag ville rita klart min teckning. En drömmare kan tros vara någon som bara går och drömmer, är lite verklighetsfrånkopplad, inte riktigt närvarande. Alla dessa karaktärsdrag gör att man lätt tror att en drömmare inte får något gjort.
Inget av det senare är sant. Drömmare ser bortom det som är framför näsan på dem. De tänker ett steg längre, ser potentialen i saker och ting, i personer och situationer. Ibland betyder det att de ser det som kan bli, inte det som är. Det här är något positivt. Mina lärare hade rätt när jag var liten och de har fortfarande rätt, jag är en drömmare, en stolt sådan. Drömmar var det som gav mig energi och livsglädje när jag var liten och de är fortfarande en stor del av min personlighet. De ger mig drivkraft och kämparglöd. Vid närmare eftertanke är det lite av en superkraft, att drömma.