Det är väldigt lätt att hålla sig till det man är trygg med. Allt som är bekant är tryggt och det man är bra på känns bra att göra. Detta kan ibland göra att man blir bekväm och låter bli att ta risker men följden av det blir att man inte utvecklas eller lever upp till sin fulla potential. Jag tror att det är många som lever hela sina liv utan att faktiskt göra det de är bäst på – eller i alla fall skulle kunna bli bäst på. Samhället formar oss till att bli goda medborgare, skaffa en utbildning och sedan ett jobb som gör att vi bidrar till samhället. Och bidra till samhället ska man absolut göra, vårt samhälle är beroende av det. Men det finns så många sätt att bidra och ibland måste man inte skaffa en utbildning och ett regelrätt jobb. Man kanske är menad att bidra på andra sätt.
Kruxet är att det krävs mod för att våga kliva utanför det givna systemet. Det behöver egentligen inte vara så svårt men det faktum att man inte vågar kan göra att det känns väldigt svårt, precis som Patricia Tudor Sandahl skrev i sin bok “En given väg”. Grejen är att när du hittar din grej, din plats, din passion, det som du är menad att göra – då händer något fantastiskt. Att hitta hem är en känsla som är svår att förklara. Jag är inte säker på att jag har gjort det än men jag har fått smaka på det där några gånger, den känslan. Det är faktiskt alldeles underbart. Att göra det på heltid eller fullt ut kräver dock mera mod, och en hel del arbete. Jag söker fortfarande efter modet att våga.